Reflektion v 41 och 42

Spikar, hyllor, färg, golv, skräp och skruvar. Jag ser det då jag blundar och drömmer om det då jag sover. Renovering har tagit upp all tid. Men nu är det fixat, så nu ska jag fixa det jag försummat.
Vecka 41 känns länge sedan, men när jag tänker tillbaka är det de digitala rummen som jag märker att jag funderat mest över.
Jag ringde min trettonåriga lillebror för att ta reda på vad han och hans kompisar gör på nätet, och det handlar absolut mest om spel. Jag har själv ägnat många timmar av mitt liv åt dungeons and dragons inspirerade dataspelsvärldar, så jag hade inga problem med att sätta mig in i onlinespelen som jag testade på. Jag har heller inga svårigheter att tänka mej att ungdomarna umgås på detta sätt, då spelen lätt skapar ett stort intresse och att dela det med andra gör det ännu roligare. Jag tror att det medför både för och nackdelar att kommunikationen över nätet har ökat så mycket bland unga. En bra sak kan vara att man lätt kan komma i kontakt med människor från andra kulturer och delar av världen genom sina intressen, och att komma utanför det egna kompisgänget och vidga sina vyer på detta sätt kan vara mycket lärorikt. Dåliga sidor finns det förstås också många av, det så kallade näthatet och nätmobbningen växer varje dag, och just den aspekten är nog en av de viktigaste orsakerna till att lärare bör ha mycket koll på vad eleverna har för sig på internet.
Redovisningen av klassens interagerande i den digitala världen gav ju en inblick i många fler onlineupplevelser än de man själv hann med, så det var mycket välkommet med tanke på att de yngre ungdomarna alltid är ett steg före mej på internet, även om jag inte alls är särskilt gammal själv.
Så, vecka 42 började med filmen "De ofrivilliga" som fick både mej och många andra att vrida sig i stolarna. Jäkligt kul att få bli så obekväm över en film måste jag få tycka. Klippen om den unga läraren som fick hela lärarlaget mot sig när hon reagerade mot en kollega som gjort fel var förstås det ur filmen som lämnade mest avtryck. Det påminner en häftigt om vilka situationer man plötsligt kan finna sig i ute i skolorna.
På tisdagen hade vi vad man kunde kalla ett ritmaraton med Mattias som hela tiden hejade på oss. Det känns mycket intressant att få släppa loss och rita som man absolut inte brukar rita, även om jag hela tiden får motsäga mej själv eftersom mitt jobb kräver, och jag faktiskt trivs med att "rita fint". Jag har märkt att jag efteråt har tänkt för mej själv att jag ska "ha kontroll över linjen" när jag ritar, så det verkar ja vart lärorikt.

Min samling av.. alla fina saker.

Så, vi fick onsdagen och torsdagen på oss att jobba med en pecha kucha presentation av "Min samling", vilket förstås bara var vad för slags crap som helst. Men att öva presentation är absolut inte slöseri för mej, då jag märker att jag bara kommer ihåg hälften av vad jag sagt när jag kommer ner från scenen. Så, gärna fler enkla och praktiska presentationstekniker vi kan utforska. Här hittade jag en del intressanta tips som kan komma väl till nytta i framtiden.

Ventrilo

Defense of the Ancients(DotA)

Reflektion v. 40

Undervisningen på HDK är minst sagt mångsidig, på gott och ont. Det känns ibland svårt att få ihop alla aspekter och se vart man är påväg. Men så är det väl också många gånger som lärare, det finns så mycket mer än jag, eleverna och bilden. Föräldrar, kolleger, läroplan, livet utanför skolan, lärandeteorier.. Att bli förberedd på allt detta genom några års utbildning kan ibland verka omöjligt, men som sagt, mycket lär vi oss och resten får man väl ta som det kommer och lära sig i stunden.
Hursomhelst; denna vecka har vi fått vara mycket praktiska, rita, måla, skriva. Hela tiden med ett högt tempo, vilket jag inte är van vid. Det resulterade ju förstås i att man fick mycket gjort, men det var ett ovanligt resultat som mötte en. Och det var väl det som var meningen, att verkligen se det man skapade, och komma ifrån "rita fint" egenskapen som vi alla lär bära med oss. Efter ett antal diskussioner och egna funderingar blir man lite lätt förvirrad kring syftet med bilden. Och det är väl där man får vända sig till läroplanen för att kunna orientera sig och finna rimliga mål med hela bildkonsten i skolan. Att lära sig se och uttrycka sig med olika medel är ett par av de syften som tagits upp i diskussionerna under veckan, och som jag tycker känns viktiga.
Det som många gånger känns väldigt givande med undervisningen på HDK jämfört med tidigare erfarenheter är att vi verkligen lär oss det vi ska lära ut. Vi läser inte bara om det, diskuterar inte bara om det, vi lär oss det istället för att lära oss om det. Flummig förklaring kanske, men så känns det när man verkligen är mitt uppe i det man håller på med, massa känslor och funderingar väcks, samtidigt som man får ta del av andras.

Så är iallafall fallet med många av övningarna, och de är definitivt övningar man kan köra varianter av också i undervisning i grundskolan. Ja, det handlade alltså om övningarna med Mattias i början av veckan och med Nike på torsdagen. (Minnesnote till mej själv där, fan vad bra denna bloggen är, man kommer o komma ihåg allt man gjort ju)
Yohji Yamamoto heter en kläddesigner som vi såg en film om i början av veckan. "Notes on cities and clothes" om jag inte missminner mej. Sevärd tycker jag, även om jag har lite svårt att på ett klart sätt passa in den i undervisningen på lärarprogrammet. Det som fångade mitt intresse var förstås klädskapandet, eftersom jag har utbildning inom och intresse i detta, och Yamamotos ibland svårtolkade men mycket fängslande kommentarer. Citat av Yamamoto: "The real art is making people happy, but also asking questions about society." Känns väl värt att fundera på efter en vecka med övningar och funderingar kring bildens mål o syfte, "rita fint" och att inte låta sig begränsas i sitt skapande, varken av en själv, andra eller materialet.
"Jag är en sån som.." skulle vi skriva om i en övning denna vecka, och jag skrev att jag är en sån som alltid har bråttom vidare. Jag är också en sån som aldrig skrivit blogg, och som ibland inte tycker det är lika lätt som jag trodde. Beror nog mest på att det är så mycket man vill, men om allt ska med blir det mest ingenting. Här är en blogg som inte har något som helst med det eller vår utbildning att göra, men som är roande, inspirerande ibland och som är skön att bryta av med då man trasslar in sig i det man försöker skriva.