Reflektion v. 40

Undervisningen på HDK är minst sagt mångsidig, på gott och ont. Det känns ibland svårt att få ihop alla aspekter och se vart man är påväg. Men så är det väl också många gånger som lärare, det finns så mycket mer än jag, eleverna och bilden. Föräldrar, kolleger, läroplan, livet utanför skolan, lärandeteorier.. Att bli förberedd på allt detta genom några års utbildning kan ibland verka omöjligt, men som sagt, mycket lär vi oss och resten får man väl ta som det kommer och lära sig i stunden.
Hursomhelst; denna vecka har vi fått vara mycket praktiska, rita, måla, skriva. Hela tiden med ett högt tempo, vilket jag inte är van vid. Det resulterade ju förstås i att man fick mycket gjort, men det var ett ovanligt resultat som mötte en. Och det var väl det som var meningen, att verkligen se det man skapade, och komma ifrån "rita fint" egenskapen som vi alla lär bära med oss. Efter ett antal diskussioner och egna funderingar blir man lite lätt förvirrad kring syftet med bilden. Och det är väl där man får vända sig till läroplanen för att kunna orientera sig och finna rimliga mål med hela bildkonsten i skolan. Att lära sig se och uttrycka sig med olika medel är ett par av de syften som tagits upp i diskussionerna under veckan, och som jag tycker känns viktiga.
Det som många gånger känns väldigt givande med undervisningen på HDK jämfört med tidigare erfarenheter är att vi verkligen lär oss det vi ska lära ut. Vi läser inte bara om det, diskuterar inte bara om det, vi lär oss det istället för att lära oss om det. Flummig förklaring kanske, men så känns det när man verkligen är mitt uppe i det man håller på med, massa känslor och funderingar väcks, samtidigt som man får ta del av andras.

Så är iallafall fallet med många av övningarna, och de är definitivt övningar man kan köra varianter av också i undervisning i grundskolan. Ja, det handlade alltså om övningarna med Mattias i början av veckan och med Nike på torsdagen. (Minnesnote till mej själv där, fan vad bra denna bloggen är, man kommer o komma ihåg allt man gjort ju)
Yohji Yamamoto heter en kläddesigner som vi såg en film om i början av veckan. "Notes on cities and clothes" om jag inte missminner mej. Sevärd tycker jag, även om jag har lite svårt att på ett klart sätt passa in den i undervisningen på lärarprogrammet. Det som fångade mitt intresse var förstås klädskapandet, eftersom jag har utbildning inom och intresse i detta, och Yamamotos ibland svårtolkade men mycket fängslande kommentarer. Citat av Yamamoto: "The real art is making people happy, but also asking questions about society." Känns väl värt att fundera på efter en vecka med övningar och funderingar kring bildens mål o syfte, "rita fint" och att inte låta sig begränsas i sitt skapande, varken av en själv, andra eller materialet.
"Jag är en sån som.." skulle vi skriva om i en övning denna vecka, och jag skrev att jag är en sån som alltid har bråttom vidare. Jag är också en sån som aldrig skrivit blogg, och som ibland inte tycker det är lika lätt som jag trodde. Beror nog mest på att det är så mycket man vill, men om allt ska med blir det mest ingenting. Här är en blogg som inte har något som helst med det eller vår utbildning att göra, men som är roande, inspirerande ibland och som är skön att bryta av med då man trasslar in sig i det man försöker skriva.