Jag började min vecka med feber och ordentlig förkylning. När jag väl kom tillbaka till skolan på torsdag var workshopen precis klar och endast redovisningen återstod. Att komma in så i slutet av tre dagars intensivt arbete var minst sagt intressant. Jag hade inte hört instruktionerna inför workshopen, men fick förklarat att man utav skräp, några valda föremål samt ledord skulle bygga ett ”självporträtt”. Min första reaktion var nog förvåning över vilken mångfald bland skräpkonstverken mina klasskamrater hade åstadkommit.
Under redovisningen skulle varje porträtt först få några beskrivande ord av utomstående, sedan skulle skaparen av porträttet välja ett ord och berätta om sitt projekt utifrån det.
Vissa fann att de hade många ord som passade dem perfekt att välja på, medan andra inte alls kunde identifiera sig med de utomståendes beskrivningar av konstverken. Jag tror att det kan vara mycket givande och inspirerande att få en klar och beskrivande åsikt om sitt verk av en helt utomstående person. Förstås kan det också vara nervöst och svårt att ta till sig, men under denna redovisning var det mest positiva reaktioner och intressanta diskussioner.
Jag är besviken över att jag missade detta projekt då det, utöver en bra chans att lära känna sina klasskamrater, säkerligen var en mycket bra chans att lära känna och utveckla sig själv och sina förmågor.
Identitet..Veckans sista dag fortsatte vi att jobba med identitet. Vi samlades med pennor och block och fick varsin sten att måla av. Detta blev något av en snabbskiss för att ”lära känna” vår sten. Sedan gick vi vidare med att utifrån stenens utseende rita en tonåring med den personlighet vi tyckte att stenen utstrålade. Då min sten hade en mycket vacker och mjuk färg men var spetsig, kantig och stod osäkert, blev det en tonårsflicka som kunde upplevas som säker, snygg och mogen även om detta kanske inte stämde i alla lägen.
Övningen fortsatte med att vi skulle bilda grupper av våra sten-personer som sannolikt hade umgåtts om de varit verkliga. Det var mycket roligt att diskutera personligheterna, de växte verkligen fram när de kom samman i grupp, precis som det kan ske i verkligheten när liknande personer stöttar varandra. Min osäkra men kaxiga sten-flicka hittade en tjejkompis som var mycket lik henne, och tillsammans med ett par liknande killar blev de lite av en högstatus-grupp, även om de i själva verket varken var de lyckligaste tonåringarna eller fick den bästa framtiden (enligt våra helt egna påhittade historier).
Med tanke på hur lätt det var att identifiera de olika personerna som växte fram ur klassens teckningar kan jag dra slutsatsen att vi alla mött dessa olika personligheter, eller till och med kanske kan identifiera oss med ”tönten”, ”sportfånen”, ”boknörden” eller ”cheerleadern”. Att diskutera erfarenheter och åsikter med de andra i klassen gav nya insikter och tankar om olika gruppbildningar och personligheter, och hur man kan hantera dessa bland elever.
Under och efter övningen tänkte jag en hel del på boken Gruppsykologi av Lars Svedberg som vi läst tidigare, och som kunde vara till stor hjälp om man har funderingar kring detta ämne. http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9144041543
Bilder kommer senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar