Reflektion v. 49

Det är mycket intressant att se tillbaka på en veckas undervisning åt gången och aktivt undersöka vad man egentligen funderat mest över. Samtidigt växer en idé till min essä fram, vilket är en jävla tur det eftersom den ska skrivas mycket snart.
Statussymboler. Vår föreläsare Marie Bondesson visade ett projekt hon hade gjort tillsammans med ett gäng gymnasieelever som berörde detta ämne väldigt mycket. "Vem är du i dina drömmar?" var utgångspunkten och rubriken, och jag vet inte vad som förvånar mig mest; hur stor plats det materiella faktiskt tar i de ungas drömmar, eller mig själv då man faktiskt kan förstå hur de har tänkt utan alltför stor ansträngning.
När vi dagen därpå skulle lägga upp lektionsplaneringar baserade på samtidskonst kom ämnet statussymboler upp igen. En grupp hade med inspiration av tavlor med barock-känsla utvecklat en idé om hur man kan belysa och diskutera materiella värderingar med eleverna genom bilden, och samtidigt knyta an till t.ex miljöfrågor genom integrering med andra ämnen. Mycket bra upplägg tyckte jag, väldigt spännande när man utifrån en utställning om samtidskonst kan utveckla en undervisningsidé som direkt får en hel klass att tänka sig ut till sina respektive arbetsplatser och vfu-skolor och själva fundera på på hur man lägger upp och vidareutvecklar lektionen.
Eleverna på min vfu-skola skulle definitivt ha nytta av att konfronteras med sina materiella vanor och synsätt på statussymboler. Eller snarare är det väl kanske deras föräldrar som kunde behöva det. Jag vet inte, men jag förundrades mycket över vem det är som stylar dessa trettonåringar som ser ut som tjugofemåringar direkt influgna från Anna Ankas hemkvarter, med perfekt manikyr, tuperade blonderade långa hår, högklackade stövlar och perfekt matchade outfits under Henri Lloyd jackorna. Inget ont om att intressera sig för klädstil och sitt utseende, det gör jag själv och många andra med mig, men om man alla sjundeklassare är exakta kopior på varandra och tävlar om vem som har flest eller dyrast Ed Hardy plagg är det kanske inte den mest sunda inställningen till konsumtion av materiella ting man kan tänka sig.

Jag tror att jag skall fortsätta fundera över detta i min essä faktiskt. För egentligen borde ju inte utseende ha något med identitet att göra. Eller borde det? Eller har det? Är identitet status? Detta kan bli jobbigt.

Reflektion v 41 och 42

Spikar, hyllor, färg, golv, skräp och skruvar. Jag ser det då jag blundar och drömmer om det då jag sover. Renovering har tagit upp all tid. Men nu är det fixat, så nu ska jag fixa det jag försummat.
Vecka 41 känns länge sedan, men när jag tänker tillbaka är det de digitala rummen som jag märker att jag funderat mest över.
Jag ringde min trettonåriga lillebror för att ta reda på vad han och hans kompisar gör på nätet, och det handlar absolut mest om spel. Jag har själv ägnat många timmar av mitt liv åt dungeons and dragons inspirerade dataspelsvärldar, så jag hade inga problem med att sätta mig in i onlinespelen som jag testade på. Jag har heller inga svårigheter att tänka mej att ungdomarna umgås på detta sätt, då spelen lätt skapar ett stort intresse och att dela det med andra gör det ännu roligare. Jag tror att det medför både för och nackdelar att kommunikationen över nätet har ökat så mycket bland unga. En bra sak kan vara att man lätt kan komma i kontakt med människor från andra kulturer och delar av världen genom sina intressen, och att komma utanför det egna kompisgänget och vidga sina vyer på detta sätt kan vara mycket lärorikt. Dåliga sidor finns det förstås också många av, det så kallade näthatet och nätmobbningen växer varje dag, och just den aspekten är nog en av de viktigaste orsakerna till att lärare bör ha mycket koll på vad eleverna har för sig på internet.
Redovisningen av klassens interagerande i den digitala världen gav ju en inblick i många fler onlineupplevelser än de man själv hann med, så det var mycket välkommet med tanke på att de yngre ungdomarna alltid är ett steg före mej på internet, även om jag inte alls är särskilt gammal själv.
Så, vecka 42 började med filmen "De ofrivilliga" som fick både mej och många andra att vrida sig i stolarna. Jäkligt kul att få bli så obekväm över en film måste jag få tycka. Klippen om den unga läraren som fick hela lärarlaget mot sig när hon reagerade mot en kollega som gjort fel var förstås det ur filmen som lämnade mest avtryck. Det påminner en häftigt om vilka situationer man plötsligt kan finna sig i ute i skolorna.
På tisdagen hade vi vad man kunde kalla ett ritmaraton med Mattias som hela tiden hejade på oss. Det känns mycket intressant att få släppa loss och rita som man absolut inte brukar rita, även om jag hela tiden får motsäga mej själv eftersom mitt jobb kräver, och jag faktiskt trivs med att "rita fint". Jag har märkt att jag efteråt har tänkt för mej själv att jag ska "ha kontroll över linjen" när jag ritar, så det verkar ja vart lärorikt.

Min samling av.. alla fina saker.

Så, vi fick onsdagen och torsdagen på oss att jobba med en pecha kucha presentation av "Min samling", vilket förstås bara var vad för slags crap som helst. Men att öva presentation är absolut inte slöseri för mej, då jag märker att jag bara kommer ihåg hälften av vad jag sagt när jag kommer ner från scenen. Så, gärna fler enkla och praktiska presentationstekniker vi kan utforska. Här hittade jag en del intressanta tips som kan komma väl till nytta i framtiden.

Ventrilo

Defense of the Ancients(DotA)

Reflektion v. 40

Undervisningen på HDK är minst sagt mångsidig, på gott och ont. Det känns ibland svårt att få ihop alla aspekter och se vart man är påväg. Men så är det väl också många gånger som lärare, det finns så mycket mer än jag, eleverna och bilden. Föräldrar, kolleger, läroplan, livet utanför skolan, lärandeteorier.. Att bli förberedd på allt detta genom några års utbildning kan ibland verka omöjligt, men som sagt, mycket lär vi oss och resten får man väl ta som det kommer och lära sig i stunden.
Hursomhelst; denna vecka har vi fått vara mycket praktiska, rita, måla, skriva. Hela tiden med ett högt tempo, vilket jag inte är van vid. Det resulterade ju förstås i att man fick mycket gjort, men det var ett ovanligt resultat som mötte en. Och det var väl det som var meningen, att verkligen se det man skapade, och komma ifrån "rita fint" egenskapen som vi alla lär bära med oss. Efter ett antal diskussioner och egna funderingar blir man lite lätt förvirrad kring syftet med bilden. Och det är väl där man får vända sig till läroplanen för att kunna orientera sig och finna rimliga mål med hela bildkonsten i skolan. Att lära sig se och uttrycka sig med olika medel är ett par av de syften som tagits upp i diskussionerna under veckan, och som jag tycker känns viktiga.
Det som många gånger känns väldigt givande med undervisningen på HDK jämfört med tidigare erfarenheter är att vi verkligen lär oss det vi ska lära ut. Vi läser inte bara om det, diskuterar inte bara om det, vi lär oss det istället för att lära oss om det. Flummig förklaring kanske, men så känns det när man verkligen är mitt uppe i det man håller på med, massa känslor och funderingar väcks, samtidigt som man får ta del av andras.

Så är iallafall fallet med många av övningarna, och de är definitivt övningar man kan köra varianter av också i undervisning i grundskolan. Ja, det handlade alltså om övningarna med Mattias i början av veckan och med Nike på torsdagen. (Minnesnote till mej själv där, fan vad bra denna bloggen är, man kommer o komma ihåg allt man gjort ju)
Yohji Yamamoto heter en kläddesigner som vi såg en film om i början av veckan. "Notes on cities and clothes" om jag inte missminner mej. Sevärd tycker jag, även om jag har lite svårt att på ett klart sätt passa in den i undervisningen på lärarprogrammet. Det som fångade mitt intresse var förstås klädskapandet, eftersom jag har utbildning inom och intresse i detta, och Yamamotos ibland svårtolkade men mycket fängslande kommentarer. Citat av Yamamoto: "The real art is making people happy, but also asking questions about society." Känns väl värt att fundera på efter en vecka med övningar och funderingar kring bildens mål o syfte, "rita fint" och att inte låta sig begränsas i sitt skapande, varken av en själv, andra eller materialet.
"Jag är en sån som.." skulle vi skriva om i en övning denna vecka, och jag skrev att jag är en sån som alltid har bråttom vidare. Jag är också en sån som aldrig skrivit blogg, och som ibland inte tycker det är lika lätt som jag trodde. Beror nog mest på att det är så mycket man vill, men om allt ska med blir det mest ingenting. Här är en blogg som inte har något som helst med det eller vår utbildning att göra, men som är roande, inspirerande ibland och som är skön att bryta av med då man trasslar in sig i det man försöker skriva.

Reflektion v. 39

oh fuck. att sammanfatta och reflektera över vecka 39 är inget lätt åtagande, kanske därför jag gör det fyra dagar för sent. Det var en minst sagt fullmatad vecka; men på vissa sätt tycks man ändå kunna binda ihop de olika momenten och föreläsningarna.
Konstbiennalen bjöd ju på en hel del, men den utställning som jag fastnade för var var Soft City av Pushwagner, som visades på Stadsmuseet. Efter föregående veckas funderingar kring identitet väckte det serieinspirerade konstverket om en vardag i Soft City många tankar. Hur mycket identitet har vi egentligen? Vad formar oss? Är allt det speciella vi känner egentligen så alldagligt som det kan vara? "Människor är i slutändan ändå bara människor, var vi än befinner oss eller vad vi än har för oss" sade en bekant till mig i veckan. Den tanken formulerade något jag har funderat på, men jag är ännu inte säker på om det stämmer.

Same same but different

De sokratiska samtalen som vi påbörjade veckan med är fortfarande det som lämnat klarast avtryck hos mig, kanske helt enkelt för att det är en praktisk metod som jag vet hur jag kan använda och vad jag kan utveckla med hjälp av den. Också den behandlar på vissa sätt identitet och en roll man tar på sig genom att sätta upp mål och följa regler genom samtalet. Jag tycker det är fantastiskt att denna roll, jämfört med ens vanliga jag, kan göra både att man själv lär sig mer samtidigt som samtalet utvecklas på ett helt annat sätt.
Mina spontana reaktioner på sokratiska samtal kan ni läsa om i föregående inlägg, och en intervju med vår fantastiska föreläsare hittar ni här

I slutet av veckan fick vi lyssna på en föreläsning av Fredrik Gunve, och han ställde en frågan: "Vad har jag egentligen för rätt att undervisa?" Även om jag personligen fann hans föreläsning överdrivet flummig, med en ljusglimt här o var, så är det en fråga som känns mycket relevant.

De funderingar jag har lämnat med efter den gångna veckan rör sig om tryggheten i lärarrollen, tryggheten som individ och tryggheten som eleverna måste känna som individer i skolan. En återkommande fråga är hur man skall kunna vara tillräckligt personlig utan att vara kompis. Jag ser framemot nästa VFU period, då jag tror att jag kan komma närmare svaret på den frågan bäst genom att fundera över den i en verklig situation.

Tänk att det kan vara tillfredsställande

att gå med fler frågor än man hade när man kom. Just därför stör inte huvudvärken jag känner mej just idag; misstänker att den kommer från att alla sokratiska tankar jag har tänkt under dagen. Mycket givande måste jag faktiskt säga om dagens övningar. Det var både roligt och utmanande att fundera över hur man egentligen samtalar, och hur man betraktar det man samtalar om, och det känns mycket tillfredsställande att man kan kombinera sådana övningar med våra konststudier. Denna metod är utan tvekan något jag kommer att fortsätta utforska och kanske använda själv i framtida undervisning. Dom kunde tydligen en del, de gamla grekerna. Keep it old school helt enkelt.

Dagen har lyckats göra mej intresserad av mer än Sokrates; ska kolla in vad Göteborgs Operan har att erbjuda nu, sedan ska det bli en guldfisk till min systers handled. Fet tror jag den blir.

Reflektion v. 38

Denna vecka påbörjades med en föreläsning om skapande av identitet, och fortsatte i tre dagar med en workshop med temat ”Jag du vi”.
Jag började min vecka med feber och ordentlig förkylning. När jag väl kom tillbaka till skolan på torsdag var workshopen precis klar och endast redovisningen återstod. Att komma in så i slutet av tre dagars intensivt arbete var minst sagt intressant. Jag hade inte hört instruktionerna inför workshopen, men fick förklarat att man utav skräp, några valda föremål samt ledord skulle bygga ett ”självporträtt”. Min första reaktion var nog förvåning över vilken mångfald bland skräpkonstverken mina klasskamrater hade åstadkommit.
Under redovisningen skulle varje porträtt först få några beskrivande ord av utomstående, sedan skulle skaparen av porträttet välja ett ord och berätta om sitt projekt utifrån det.
Vissa fann att de hade många ord som passade dem perfekt att välja på, medan andra inte alls kunde identifiera sig med de utomståendes beskrivningar av konstverken. Jag tror att det kan vara mycket givande och inspirerande att få en klar och beskrivande åsikt om sitt verk av en helt utomstående person. Förstås kan det också vara nervöst och svårt att ta till sig, men under denna redovisning var det mest positiva reaktioner och intressanta diskussioner.
Jag är besviken över att jag missade detta projekt då det, utöver en bra chans att lära känna sina klasskamrater, säkerligen var en mycket bra chans att lära känna och utveckla sig själv och sina förmågor.

Identitet..

Veckans sista dag fortsatte vi att jobba med identitet. Vi samlades med pennor och block och fick varsin sten att måla av. Detta blev något av en snabbskiss för att ”lära känna” vår sten. Sedan gick vi vidare med att utifrån stenens utseende rita en tonåring med den personlighet vi tyckte att stenen utstrålade. Då min sten hade en mycket vacker och mjuk färg men var spetsig, kantig och stod osäkert, blev det en tonårsflicka som kunde upplevas som säker, snygg och mogen även om detta kanske inte stämde i alla lägen.
Övningen fortsatte med att vi skulle bilda grupper av våra sten-personer som sannolikt hade umgåtts om de varit verkliga. Det var mycket roligt att diskutera personligheterna, de växte verkligen fram när de kom samman i grupp, precis som det kan ske i verkligheten när liknande personer stöttar varandra. Min osäkra men kaxiga sten-flicka hittade en tjejkompis som var mycket lik henne, och tillsammans med ett par liknande killar blev de lite av en högstatus-grupp, även om de i själva verket varken var de lyckligaste tonåringarna eller fick den bästa framtiden (enligt våra helt egna påhittade historier).
Med tanke på hur lätt det var att identifiera de olika personerna som växte fram ur klassens teckningar kan jag dra slutsatsen att vi alla mött dessa olika personligheter, eller till och med kanske kan identifiera oss med ”tönten”, ”sportfånen”, ”boknörden” eller ”cheerleadern”. Att diskutera erfarenheter och åsikter med de andra i klassen gav nya insikter och tankar om olika gruppbildningar och personligheter, och hur man kan hantera dessa bland elever.
Under och efter övningen tänkte jag en hel del på boken Gruppsykologi av Lars Svedberg som vi läst tidigare, och som kunde vara till stor hjälp om man har funderingar kring detta ämne. http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9144041543

Bilder kommer senare.

Reflektion v.37

Den gångna veckan har jag jobbat med en individuell workshop som kallades "Förändring i det offentliga rummet". Vad vill du förändra? var nyckelfrågan bakom projektet.
Jag hade ett antal olika idéer, men en grundtanke var att samtidigt som jag skulle åstadkomma en materiell förändring i det offentliga rummet ville jag också förändra människors tankar och handlingar. Ämnet jag valde är ett som vi alla har blivit berörda av och informerade om på många olika sätt de senaste åren; vår påverkan på miljön.
Jag vet att både jag själv och många andra tröttnar och inte bryr sig om varningarna och kris-rapporteringarna när man väl har hört dem ett antal gånger, så därför ville jag inte komma med ännu en tung information eller tvingande uppmaning. Jag valde att göra informationen i en enklare skala, med en installation som inte heller var för invecklad, utan med en enkel koppling till ämnet.
Ett enkelt sätt att bidra till en bättre miljö är att inte äta kött, men det finns många människor som absolut inte kan tänka sig att bara äta vegetariskt. Då är ett bra alternativ att välja bort kött en eller ett par dagar i veckan. Jag valde att uppmärksamma detta genom att helt enkelt plantera sallad och placera ut små skyltar i de olika parker som finns i det område av stan jag blivit tilldelad att jobba i.

Jag hade också en tanke om att man kanske kunde ha som förslag att staden skulle plantera sallad och andra ätliga växter jämte prydnadsväxterna i sina allmänna parker, men har inte utvecklat denna idé eller tagit reda på om det är praktiskt möjligt. Ett mycket bra alternativ är att bostadsföreningarna tillhandahåller en liten odlingsträdgård för sina medlemmar.

Om man hade för avsikt att använda detta ämne, "Förändring i det offentliga rummet", i grundskolan eller gymnasiet, tror jag att det viktigaste är att uppmärksamma eleverna på att de faktiskt får och kan förändra det offentliga rummet. Att göra dem medvetna om att de kan påverka sin egen tillvaro och omgivning.

Då jag skulle göra detta projekt inspirerades jag av sidan www.365saker.se, där finns många bra tips om förändringar man kan göra både personligen och bland andra människor.

once upon a time;

höstvind, sömnig hund och kallt te. så börjar det. hursomhelst finns bloggen uppe, det gör den huvudsakligen för att här skall delas med sig av eventuella framgångar eller tillbakafall i bildlärarstudierna. att räkna med kan också vara skriverier om eventuellt annat intressant..shit. kom precis på den brillianta idéen att göra "skolinläggen" röda, för att underlätta för mina underbara lärare. funderar på någon slags presentation, och redan imorgon skall det författas om vår första workshop som pågått i det offentliga rummet denna vecka.